Globalismen – framtidshopp eller hotet mot vår civilisation? Del 3. De politiska morden.

26 JUNI, 2016

För att förstå allvaret i Bilderberggruppens agenda kan det vara intressant att studera de våldshandlingar som ägt rum i syfte att undanröja hinder för genomförandet. Dessa har drabbat såväl grävande journalister som Daniel Estulin i samband med hans forskning om gruppens förehavanden, som höga politiker som vägrat samarbeta för att, som de uppfattat det, de avkrävts att förråda sitt land och den politik de blivit valda för att föra.

Estulin klarade sig med ett nödrop från att gå in i en hiss på 50:e våningen i ett höghus i Toronto där golvet hade monterats bort i den för övrigt normala hisskorgen, som plingande öppnade sina dörrar. Han hade avtalat ett möte med en uppgiftslämnare från det pågående Bilderbergmötet i Toronto 1996. Fortsatt hotfull uppvaktning har följt honom sedan dess.

Som kända åtgärder berörande höga politiker tillskrivs Bilderbergruppen bl. a. avsättningen av Margaret Thatcher, Storbritanniens dåvarande premiärminister på grund av hennes vägran att medverka till att brittisk suveränitet överfördes till den nya europeiska superstaten. I hennes ställe insattes den medgörlige John Major. Omvänt utsågs Bill Clinton på Bilderbergruppens möte i Tyskland 1991 till lämplig presidentkandidat. Clinton blev USA:s president 1993 med bilderbergaren Al Gore som vicepresident. I år matchas Hillary Clinton som presidentkandidat, ingen behöver betvivla var hennes sympatier ligger. Nomineringen av Trump i årets val som republikanernas kandidat innebär en helt ny situation för bilderbergarna. Det som inte fick hända har ändå hänt. Trump hotar med att officiellt avslöja alla de organisationer vi beskriver här och mycket annat också som dolts i regeringsarkiven. Redan är mordkomplotter avslöjade, riktade mot Trump ifall han skulle vinna valet. Ett 8-årigt avbrott i utvecklingsarbetet mot en världsregering kommer inte att tolereras av bilderbergarna.

Som exempel på vad som kan förväntas kan vi ta mordet på den italienske premiärministern Aldo Moro 1978. Han blev, ytligt sett, kidnappad av Röda brigaderna, varvid alla livvakter sköts, Aldo Moro sköts något senare. Under den följande rättegången erkände Röda brigadernas medlemmar att USA varit inblandat på hög nivå. Moros nära vän Gorrado Guerzoni vittnade om att Moro före mordet berättat att han hotats av USA:s utrikesminister, något som bekräftades av Moros änka Eleanora Moro.

Guerzoni intygade i rätten att den som framfört hotelserna var Henry Kissinger, tillika nestor och drivande i Bilderberggruppen. Budskapet från Kissinger skall ha varit ordagrant ”antingen upphör du med din politiska linje eller också kommer du att få betala dyrt för den”. Kissingers roll i denna mordrättegång tystades effektivt ner, konsekvenserna skulle ha blivit större än vad man kunde överblicka. Rättssystemet fick backa inför dessa ohanterliga fakta.

Kissinger var USA:s utrikesminister från 1973- 77 och är nära knuten till Rockefellers krets. Han har tunga poster inom såväl Bilderberggruppen som CFR och TC och är idag 93 år gammal. Det är också väl känt att Kissinger tillsammans med CIA planerade statskuppen mot Allende i Chile 1973.

Det jag skrivit ovan är fakta, hämtade från Estulins bok. Fortsättningen nedan är mina egna funderingar och resonemanget baserar sig på rena indicier. Ändå kan jag inte välja bort att framföra dem.

1986, åtta år efter mordet på Aldo Moro, mördades även Sveriges statsminister Olof Palme. Palme hade då deltagit i Bilderbergruppens möten 1965, 1973 och 1984. I samma möten deltog också Henry Kissinger och Marcus Wallenberg (Peter Wallenberg 1984).  Henry Kissinger var den pådrivande för USA:s krigsinsatser i Vietnam och vi vet alla vad Olof Palme tyckte om Vietnamkriget och USA:s agerande där.

Konfrontationen mellan Palme och Kissinger 1973 torde ha varit eldfängd, både med tanke på Vietnamkriget och på statskuppen i Chile mot sociallisten Allende som avrättades direkt på plats. Vad som utspelades på mötet 1984 kan bara Wallenberg berätta – vilket han inte kommer att göra, men vi kan göra några andra iakttagelser. Till Bilderbergmötet 1986, två månader efter mordet på Palme hade man skickat statssekreterare Carl Johan Åberg på UD:s Handelsavdelning. Han anställdes 1983 och avgick 1989. Exakt samma period utsågs förre ministern Carl Lidbom till UD:s ambassadör i Paris. Åberg var starkt kritisk mot Palme och hans rabiata inblandning i Bofors vapenförsäljning till Indien, en affär som även den skördade liv, och lämnade socialdemokratin strax därefter. Deras relationer beskriver Åberg själv i sin bok Berättelser från 1900-talet. Åberg befann sig vid tiden för mordet i USA och var naturligtvis inte delaktig i själva genomförandet men var handläggare av regeringens inblandning i de kontroversiella vapenaffärerna. Däremot finns det intressanta indikationer i hans bok som kan kopplas till mordet och som vi skall se närmare på i ett kommande extra, lite fylligare avsnitt. När vi nu kan använda Estulins tidigare okända deltagarförteckningar i Bilderberggruppens möten framkommer bl.a. att Sten Gustafsson, dåvarande styrelseordförande i Saab-Scania, som var djupt involverade i 80-talets affärer rörande svensk vapenteknologi och samarbetspartners till Bofors, under en tioårsperiod från 1981 och framåt var medlem av Bilderberggruppens styrkommitté. Bofors köptes 1999 in av Saab-gruppen för en fortsatt vandring över amerikanska och slutligen till engelska ägare genom BAE.

Carl Lidbom anklagades för egendomligt uppträdande i samband med Ebbe Carlsson-affären, som handlade om att smuggla in avlyssningsutrustning från London via Lidboms diplomatpost från Paris. Lidbom försvann morddagen och under följande vecka och kunde inte nås i samband med den följande uppståndelsen. Lidbom förnekade all inblandning i Palmemordet och utsågs istället till utredare av SÄPO:s agerande i samband med mordet! Lidbom var tilltänkt som ny chef för SÄPO. Dåvarande SÄPO-chefen Hans Holmér tog över mordutredningen och ledde under det följande året in utredningen på villovägar. Holmér hade nära kontakter med den grupp inom Stockholmspolisen som kallades för Basebolligan och i det s.k. polisspåret angavs som misstänkta utförare av mordet. Två av dessa poliser utsågs till Holmérs k-pistbeväpnade livvakter under utredningen. Den tyska TV-stationen Arte gjorde en dokumentär baserad på polisspåret och Lidboms och Holmers hypotetiska inblandning, filmen fick dock inte sändas i svensk TV men kan ses här. Det fantasifulla upplägget i Palmemordet påminner på många sätt om mordet på Aldo Moro. I de mord som CIA har varit inblandade i har alltid en skenoperation maskerat den verkliga planeringen. En bit i detta pussel har man också genom vittnesmålet från Ivan von Birchan, som enligt egen uppgift erbjöds generös betalning genom CIA för att hålla i Palmes mordvapen. Naturligtvis ville inte SÄPO utreda vittnesmålet.

Eftersom vi nu spekulerar i indicier kan man också nämna mordet på Anna Lindh 2003. Den gemensamma nämnaren är, som hittills, att Anna Lindh som utrikesminister och given kandidat till statsministerposten deltog i bilderbergmötet i Versailles på våren 2003, för första och sista gången. Fyra månader senare blev hon mördad enligt det gängse tillvägagångssättet med ”den ensamme galningen”, serben Mijailovic.

I vad mån någonting skar sig med den allestädes närvarande Kissinger på mötet kan jag inte uttala mig om, men mönstret känns igen. Möjligen kan det ha räckt att man ville ha en statsminister som stöttade en anslutning av Sverige till NATO och den sammanhängande och från Palme kvardröjande frågan om svensk vapenindustri – Bofors ägdes då av amerikanska United Defence. Frågan var redan då viktig. Annars ligger Anna Lindhs utfall mot USA två månader innan mötet ovan att anfallet på Irak (mars 2003) var olagligt utan FN:s medverkan närmare till hands. Där finns en parallell till Palmes agerande vid Vietnamkriget. Vi vet alla idag hur USA:s krigsagenda (Bush) för Mellanöstern såg ut vid denna tidpunkt, efter det iscensatta 9/11. Anna Lindh var istället engagerad i utvecklingen av det fredliga samarbetet mellan EU och MENA-länderna i den stiftelse som idag bär hennes namn, The Anna Lindh Euro-Mediterranean Foundation for the Dialogue of Cultures. Till bilderbergmötet 2006 (strax innan valet) var både Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt kallade och närvarande. Det finns en obehaglig relation mellan Bilderberggruppens möten och ond, bråd död.

Vi skall inte här fördjupa oss i alla politiska mord, men det känns svårt att inte ens nämna mordet på Kennedy 1963, som enligt vissa källor också kan tillskrivas CIA. Bakgrunden är att två viktiga förgrundsgestalter var aktiva bilderbergare, nämligen dåvarande CIA-chefen Allen Dulles och statssekreteraren vid amerikanska UD George Ball. Lyndon B. Johnson, som i egenskap av vicepresident därefter tog över var lojal och fyllde sin administration med medlemmar i CFR, som vi skall läsa mer om sedan.

Förre utrikesministern Dean Acheson, också bilderbergare, ”övertalade” därefter utan dröjsmål Johnson att trappa upp Vietnamkriget. Detta skedde genom den s.k. Tonkinresolutionen 1964, en parallell till falsarierna som ledde till Irakkriget, d.v.s. en amerikansk offensiv grundad på händelser som USA själva hade initierat. Kriget medförde att 5 miljoner vietnameser dödades. Kennedy hade motsatt sig såväl planerna på världsregeringen som krigsinsatserna i Asien.

Kontentan av detta är att Bilderberggruppen inte är så harmlös som man skulle kunna tro när det skålas i champagneglasen. Man bedriver realpolitik på ett sätt där offer väger lätt. Respekten från dem som bevistar mötena är grunden för systemets hållbarhet. Den dag någon läcker ut vad som diskuteras riskerar systemet att falla. Trots att media är hårt uppbundna tar man inte risken.

Att kontrollera ett domstolsväsende är svårare med dagens mediabrus, något som man säkert är väl medvetna om. I gengäld tar man väl hand om den som fullgjort sina skyldigheter på ett berömvärt sätt, dessa skyldigheter är dock knappast riktade mot det folk som i god tro valt dem.

I detta avsnitt har jag prutat på kravet på saklighet genom att presentera mordteorier som aldrig kommer att kunna bevisas. Det är inte heller min avsikt att framlägga sådana bevis, snarare vill jag visa att en makt av det slag som Bilderberggruppen representerar kan, utan att bekymra sig, välja att sortera bland de demokratiskt valda makthavarna efter behag. Ingen domstol eller rättsinstans i världen kommer någonsin att kunna väcka åtal mot den elit som i praktiken styr världen. De styr nämligen också rättsväsendet. Lyd eller dö. Vill vi ha det så?

Carl Bildt, f.d. statsminister och utrikesminister. Numera krönikör för Washington Post, ägd av bilderbergarna Donald och Katharine Graham. Styrelseledamot i International Crisis Group (finansierad av Soros).

Fredrik Reinfeldt, f.d. statsminister. Numera ordförande för EITI, en organisation som sponsras av oljebolagen ExxonMobil, BP, Shell, Chevron och Statoil (samtliga representerade i Bilderberggruppen). Rådgivare till Bank of America Merrill Lynch (Rockefeller).

Anders Borg, f.d. finansminister. Numera rådgivare och styrelseledamot i Citibank (Rockefeller) och Kinnevik (Stenbeck m.fl.).

Stefan Löfven, statsminister. Ja vad skall vi hitta på åt dig, som generalsekreterare i NATO i likhet med dina skandinaviska kollegor lär du inte duga, trots att du nu fullgjort uppdraget. Men en titel och ett apanage brukar räcka…

Peter Krabbe

Källor:

Daniel Estulin: Den sanna historien om Bilderberggruppen, 2010

Carl Johan Åberg: Berättelser från 1900-talet, 2006

Bli först med att kommentera

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*